När jag bodde hemma och var yngre hatade jag, ja det är ett starkt ord, men jag minns jag stod och skrek på mamma och sa att jag hatade henne för jag var tvungen att tömma diskmaskinen. Jag avskydde när jag skulle hjälpa till och laga mat eller städa på mitt rum. Absolut fanns där ljusa dagar då jag städade hela huset, jag och min bror, för göra mamma och pappa glada när de kom hem. Men att städa sitt eget rum var pest! Vissa veckor gömde jag kläder bakom dörren, eller på soffan under en filt. Gömde och gömde, det slutade med att högen på soffan trilla omkull, och att dörren knappt gick att öppna till mitt rum. Jag var en skit gris kan man säga. Men idag är jag precis tvärtemot. Jag fixar och donar, och sitter typ aldrig stilla. Jag vill ha rent och snyggt kring mig och är väldigt pedant. Men idag, och igår kände jag liksom, jag pallar inte. Så idag har jag bestämt mig för att låta allt vara. Att bara vara. För det är inte fel att göra det. Jag har titta in i torktummlaren, men jag rörde inte det. Jag har sneglat på tvättstället, men jag har inte rört ett klädesplagg. Jag har heller inte lagat mat, utan jag har bara suttit. Så ikväll är det Fredde som får fixa och dona. Och jag ska bara vara, bara ta det lugnt.