Måndagen blev inte alls som jag tänkt mig. Så med risk för ganska äckligt inlägg, skriver jag härmed från hjärtat!!
Efter lunch kände jag mig orolig i magen, och fick besöka toaletten X antal ggr. Ringde till Helena, min nagelbyggare, och även en så förstående kvinna. Varpå jag ber om att få ställa in min tid senare på kvällen. Jag kände att jag aldrig kommer kunna sitta där i 1 timma, utan att behöva ränna på dass hela tiden. Men hon bad mig att tänka på det, och sedan ringa igen. Fredde hämtade mig lite tidigare från jobb, och tårarna började spruta i samma veva som jag satte mig i bilen, med min trygghet och klippa Fredde. Jag grät så jag lät!! Carro ringde, och jag fick hämta luft mellan snyftningarna. Jag är så tacksam för alla fina människor jag har runt mig, det är dem som gör att jag kämpar, trotts konstant ont i magen. Vissa dagar mer, vissa dagar mindre.
Helena gjorde vid mina naglar i raketfart, och jag slapp besöka toaletten. Valde att hoppa över träningen, då jag kände att det var inte läge att hoppa och slåss i det skick jag var i igår....