Jag är väldigt lik min mamma. På alla sätt och vis. Vi ser rätt lika ut, har jag fått höra. Andra säger jag är lik min faster, andra säger jag är lik min pappa. Men 90 % säger jag är lik min mamma. Jag har samma miner som min mamma, jag har samma humör. Kanske därför vi ofta blir irriterade på varandra. Ibland kan jag reta mig på vad hon säger, när jag samtidigt vet att jag gör precis likadant. Jag älskar min mamma, hon har gjort mig till den jag är idag. Klart som korvspa att jag blev sur på henne när jag fick tömma diskmaskinen när jag var yngre. Eller när jag inte fick allt jag pekade på, eller när jag inte fick prata i telefon långt in på natten. Det har ju gått upp för mig nu i vuxen ålder hur mycket detta har gett mig. Mamma är född -64, och fick mig i ung ålder. Att ha en ung mamma tyckte jag själv var väldigt coolt när jag gick i skolan, och mina kompisar kommentera alltid: Oh din mamma är så ung". Idag är jag glad, kanske inte lika coolt längre, att mamma valde att skaffa barn så tidigt, vi har väldigt mycket gemensamt. 




När jag var liten, var det pappa som skällde. Pappa som gav mig utegångsförbud. När mina föräldrar valde att gå skilda vägar, kom jag väldigt nära min pappa. Trotts jag vet att han älskar mig gränslöst, så hade han inte sagt det till mig. Men när jag var helt knäckt efter deras skilsmässa, var det pappa som tröstade mig, och berättade för mig hur mycket han älskade mig, och min bror. Givetvis fanns  mamma där med, men mamma och jag har alltid varit nära. Nu var jag även nära min pappa. Pappa är född -60 och är dubbelt så gammal som jag. Once in a lifetime. Pappa och jag drar jämt för det mesta. Jag har absolut även vissa likheter med honom. Vi är lika envisa båda två.


Jag älskar Er båda!