Jag är äldst av en syskonskara på 3 st. Rasmus och jag är inte helsyskon, inte på pappret. Vi har inte samma pappa. Men för mig är han min bror, inte halv bror, utan min bror.
Marcus är två år yngre än mig, och vi har väl aldrig riktigt kommit överens, förräns nu i vuxen ålder. Och så hade vi våra ljusa stunder när vi var små. Marcus var min lilleboo. Vi lekte och hade jättekul, men det slutade ofta med att vi blev ovänner. Nu kommer vi närmre och närmre för var dag som går, och det är jag väldigt glad för. Marcus och jag är rätt lika i humöret, och utseende är han mest lik min morfar.

Rasmus är 18 år yngre än mig, och är en redig sladdis. När han var liten bebis kunde jag gå långa promenader med honom i vagnen. Att se honom växa upp, med den ålderskillnad som vi faktiskt har, har varit underbart. När han var mindre och skulle lära sig simma, var det jag som gick med honom varje söndag. Det var hans och min dag. Rasmus är en kopia av sin pappa, men alla vi tre har mammas ögon. I alla fall så har jag hört. Nu har han börjat skolan, han är tuff, ska inte pussas längre, han svär, och han har aktiviteter nästan varje dag. Så nu ser man han knappt. Men då ser jag Marcus dessto mer.

Marcus, Rasmus - Ni är två brödrar jag inte skulle byta ut för nånting här i världen!