Så privat det bara kan bli..
Jag känner jag vill skriva detta, för jag tror det händer fler än vad man tror. I lördags sa en man, hur orättvist det är att vissa kan få barn hur lätt som helst och hur andra får kämpa, och kanske ändå aldrig får barn. Det träffar rätt i hjärtat.
När jag och Fredrik bestämde oss för att skaffa barn, tog det tid. Kändes som vi inte gjorde annat än hade baby-making!
Jag kom på mig själv att bli arg på Fredrik då han hade värme i stolen på bilen, - då skulle jag alla bra jagare dö.
Jag blev arg på mamma som sa jag skulle tänka på annat. Tänka på annat?! Hallå, det ENDA vi ville, var att bli med barn.
Och det blev vi. Och nej, det tog kanske inte lång tid. Bara 6 månader. Vi hann vara lyriska i 1 vecka, sedan fick jag så ont. Och det blödde. 1177 sa det kunde man göra. Men skulle åka in och kolla upp det. Missfall. Helt knäckta blev vi.
Efter 3 månader började vi försöka igen. Och samma visa igen. Det tog så lång tid. Och jag blev helt förtvivlad. Men efter flera månader av försök fick vi äntligen plus. Jag oroade mig i 9 månader. Men sedan kom han.
Så efterlängtad och så älskad!!!
<3
Du gör rätt i att lätta på ditt hjärta vännen, ibland behöver man det vare sig det är till en vän eller i en blogg.
Han var värt väntan lilla Ville <3
Jag skrev mitt namn fast det kom ej med i kommentaren :-)
Fia
Fint skrivet och du vet ju att jag med haft svårt att bli gravid. Efter två missfall och 1½ års verkstad så sitter jag nu här med min 34-veckorsmage :) Längtan efter lilleman är stoooor!! Kram och ta hand om dig!
Åh, jag känner med er. Vet hur ni kände och det tog ett bra tag innan denna lilleman i magen blev till och att vi faktiskt orkade med det igen. Kroppen var inte redo och det gjorde mig så stressad över att aldrig få ett plus.
När vi väl slutade tänka på det, och bara hade mysiga stunder istället så blev det helt enkelt rätt :)
Skönt att läsa saker som faktiskt händer men som ingen vågar prata om.
Ha en underbar kväll fina! KRAM
Själv är jag en av dom som haft lätt för att bli gravid, men eftersom jag närmar mig 35 så var jag ändå på nåt vis förberedd på att det skulle ta tid och hade i åtanke att det skulle dröja. Nu blev det tvärtom och min första reaktion var inte hoppauppochner och vara sprudlande glad... när det väl var bekräftat blev jag mer orolig och tänkte hur det här skulle gå och vill jag det här verkligen? Kanske är svårt att förstå för dom som fått kämpa med. Självklart ska jag anse mig som lyckligt lottad ändå, men även om det gick bra på en gång så finns det andra orostankar som gnager. Konstigt hur det kan vara..och hur man funkar som människa.
Och så bra det blev!!! KRAM!! <3
